Jilo

Mamma åkte till Portugal i onsdags. Jag kan klara mig själv, det vet jag. Och jag är inte rädd för att vara ensam heller. Dessutom är jag så stor att jag ska kunna säga hejdå till mamma utan att bli ledsen.

Men nej... Som så många gånger förr får jag hålla tårarna inne när jag ska krama henne. Sedan försvinna snabbt och gråta. Jag vet inte vad det är med mig egentligen? Hon ska vara borta i tio dagar och jag gråter som om hon aldrig kommer komma tillbaka.

Sist hon åkte bort var när hon skulle till Sri-lanka i tre månader. Då grät jag ganska mycket ja... Och det hjälpte inte direkt när hon sa att jag skulle vara en stor flicka och inte gråta. När hon kom tillbaka grät jag nästan ännu mer för att jag hade saknat henne så mycket.

Min mamma betyder mycket för mig, det har hon alltid gjort. Det är ju faktiskt hon som alltid har funnits där. Jag har alltid varit som en svans efter mamma. Samtidigt var jag som jobbigast i mammas sällskap och mamma var nog trött på mig ganska ofta. Jag skrek mycket, högt och var ja, rätt arg. Sparkade hål i väggen en gång.

Oavsett hur gammal jag kommer bli så kommer jag alltid sakna mamma lika mycket när hon åker iväg.

Men faktiskt så tycker jag det är jobbigt att säga hejdå överhuvudtaget. I går till exempel skulle jag säga hejdå till finnarna. Sedan var jag tvungen at fly till bilen och deppa. Jag vill inte att människor jag tycker om ska lämna mig. Så det är nästan, nääääästan så att jag hoppas att Elli inte får jobb i Stockholm, då slipper jag gråta floder! =)

SÅ, nu har alla fått veta vilken tönt jag är!